henne glad, men hon kände sig alltjämt lika nedtryckt.
»Nej,» svarade Klara Gulla och lade till, liksom urskuldande: »Jag visste ju, att ni skulle få hjälp, om det blev för illa.»
I detsamma måtte hon ha märkt hur händerna skakade på Kattrinna, fastän hon höll dem hårt sammanknutna. Hon förstod, att de här hemma hade haft det svårare, än hon hade kunnat tro, och hon sökte förklara sig. »Jag ville inte skicka hem småsummor, som andra gör. Jag ville spara, te dess att jag fick ett riktigt hem å kunde ta er te mej.»
»Vi har inte behövt pengar,» sa Kattrinna. »Det hade var't nog för oss, om du bara hade skrivit.»
Klara Gulla sökte att rycka upp modern ur hennes sorgbundenhet, såsom hon hade brukat göra förr i världen.
»Inte ska ni förstöra den här stunden för mej, mor!» sa hon. »Nu är jag ju här igen. Kom nu, ska vi få in mina koffertar å packa opp dom! Det finns matvaror i dom. Vi ska ställa te kalas, te dess att far kommer hem.»
Hon gick ut för att hjälpa till med att flytta ner packsakerna från kärran, men Kattrinna följde henne inte.
Klara Gulla hade inte frågat efter hur det stod till med fadern. Det föll henne inte in annat, än att han gick på arbete i Falla som förr i världen. Kattrinna visste ju, att hon fick lov
