att tala om för henne hur det stod till, men hon sköt upp och sköt upp. Det hade ändå kommit friska vindar in i stugan med den lilla flickan. Hon drog sig för att genast göra slut på hennes glädje över att vara hemkommen.
Medan Klara Gulla hjälpte till att lassa av, märkte hon, att en sex, sju barnungar kom fram till grinden och tittade in på gården. De sade ingenting, bara skrattade, pekade på henne och sprang sin väg.
Men om ett par ögonblick var de där igen, och denna gången hade de mellan sig en liten gubbe, som var gulnad och hopskrumpen, men gick uppstramad med tillbakakastat huvud och satte ner fötterna hårt i marken som en marscherande soldat.
»Det var en besynnerlig figur, den där,» sa Klara Gulla till skjutskarlen, just som gubben och barnhopen trängde in genom grinden. Hon hade inte den minsta aning om vem han var, men hon kunde ju inte undgå att lägga märke till en karl, som var så grant utstyrd. På huvudet hade han en hög läderkaskett med stor fjäderbuske, runt om halsen och långt ner på bröstet hängde stjärnor och kors av styvt guldpapper, hoplänkade till kedjor. Det såg ut, som skulle han ha burit en gyllene halskrage.
Barnungarna höll sig inte tysta nu längre, utan de ropade: »Kejsarinna, kejsarinna!» allt vad de orkade. Gubbstackarn tystade inte på dem.
