Han skred fram, som om de skrikande och skrattande ungarna skulle ha varit hans hedersvakt.
När skaran var nära nog framme vid stugdörrn, gav Klara Gulla till ett utrop och flydde in till Kattrinna.
»Vem är det?» sa hon och såg alldeles förskrämd ut. »Är det far? Har han blitt tokig?»
»Ja,» sa Kattrinna. Hon började gråta i sin upprördhet och förde förklädet upp till ögonen.
»Är det för min skull?»
»Vår Herre ställde det så åv barmhärtighet,» sa Kattrinna. »Han såg, att han hade det för svårt.»
Mer hann hon inte att förklara, för nu stod Jan på tröskeln, följd av hela barnhopen, som ville se hur detta mötet, som de hade hört så många gånger beskrivas, skulle avlöpa i verkligheten.
Kejsarn av Portugallien gick inte ända bort till dottern. Han stannade strax innanför dörrn och framsade sin välkomsthälsning.
»Välkommen, välkommen, du Klara,
du Fina, du rika Gullborg!»
Dessa orden uttalade han med sådan där avmätt värdighet, som de högtstående visar i stora ögonblick, men på samma gång hade han riktiga glädjetårar i ögonen, och han hade svårt att hindra rösten från att darra.
Efter att den stora, väl övertänkta hälsningen var uppläst, stötte kejsarn tre gånger hårt i golvet med kejsarkäppen för att bjuda tystnad och
