Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/279

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
267
FLYKTEN

Klara Gulla sade inte nej av elakhet. Men nu hade hon hyrt rum och ställt i ordning åt bägge föräldrarna. Hon hade glatt sig åt den stunden, då hon skulle få visa dem hur hon hade tänkt på dem och arbetat för dem. Och hon ville åtminstone ha en av dem med sig, så att hon skulle få någon lön för allt sitt besvär.

Säkert var det Jan, som hon mest hade tänkt på, när hon redde till hemmet, för hon hade ju varit så särskilt god vän med far sin förr i världen, men honom tyckte hon nu att hon omöjligt kunde ta med sig.

Det var just i detta, som hela olyckan låg. Klara Gulla hade fattat en sådan motvilja för sin far. Hon kunde rakt inte stå ut med honom. Inte fick han tala med henne om Portugallien, inte om hennes rikedom och makt, ja, hon kunde knappt tåla att se honom gå klädd i kejsardoningen. Han var ju lika glad åt henne i alla fall och ville jämt vara i hennes närhet, men hon bara flydde honom, och Kattrinna var viss om att det var för att slippa se honom, som dottern inte hade stannat hemma mer än en knapp vecka.

Nu kom också Klara Gulla in i magasinet. Och hon var inte rädd för klockar Svartling, hon, utan hon gick genast fram för att språka med honom. I de första orden, som hon sade till honom, berättade hon, att hon nu skulle resa hem till sitt, och att Kattrinna skulle följa med henne.

Klockarn frågade då, som man ju kunde veta att han skulle göra, vad hennes far sade om den