saken. Och likaså lugnt, som skulle hon ha talat om en främmande, berättade Klara Gulla hur hon hade ordnat för Jan. Hon hade hyrt in honom hos Lisa, sonhustrun till den gamla notbindarn. Lisa hade byggt sig ett nytt hus efter Ol'Bengtsas död, och hon hade en kammare ledig, där Jan kunde bo.
Klockar Svartling hade ett sådant ansikte, att det inte visade mer av hans tankar, än han ville, att det skulle visa, och det höll sig alldeles orörligt, medan han talade med Klara Gulla. Men nog visste Kattrinna i alla fall vad han tänkte, han, som var som en far för hela socknen. »Varför ska en gammal man, som har både hustru och dotter i livet, behöva komma till främmande? Lisa är en snäll människa, men hon kan ju ändå aldrig ha sådant tålamod med honom som hans egna.» Det tänkte han. Och det gjorde han rätt i att tänka.
Kattrinna såg helt hastigt ner på sina händer. Hon kanske allt bedrog sig själv ändå, när hon skyllde på dem. Den riktiga orsaken till att hon övergav Jan var nog den, att dottern var henne för mäktig. Hon var inte i stånd att sätta sig upp mot henne.
Klara Gulla stod alltjämt och talade med klockarn. Nu berättade hon för honom hur de hade måst smyga sig hemifrån, för att Jan inte skulle få veta, att de for.
Detta hade varit det värsta av alltsammans för Kattrinna. Klara Gulla hade skickat bort Jan
