Landgång hade den inte tid att lägga ut. Ett par stackars resande, som skulle stiga av, blev nästan kastade upp på bryggan av sjöfolket. Klara Gulla fick Kattrinna vid armen, en karl tog emot henne, och så var hon ombord. Hon grät och ville vända, men det gavs intet förbarmande.
Just som Kattrinna hade kommit upp på däck, lade Klara Gulla armen om henne liksom för att stödja henne. »Kom, så går vi över te andra sidan!» sa hon.
Men det var för sent. Den gamla Kattrinna såg en karl komma springande utför backen, och hon kände igen honom också.
»Det är Jan!» sa hon. »Å, vad tar han sej nu te månntro?»
Jan stannade ytterst på bryggan. Han stod där liten och eländig. Han såg Klara Gulla på den bortdragande båten, och större förtvivlan och grämelse kunde inte ett ansikte uttrycka, än hans nu gjorde.
Men det behövdes inte mer, än att Kattrinna såg honom, för att hon skulle få den kraft, som hon behövde, till att sätta sig upp mot dottern. »Du får resa, du,» sa hon, »men jag stiger åv ve nästa brygga å går hem igen.»
»Ni får göra, som ni vill, mor,» sa Klara Gulla utledsen. Hon förstod väl, att detta kunde hon inte strida emot. Kanske tyckte också hon, att de hade varit för grymma mot fadern.
Men det gavs dem ingen tid till gottgörelse. För andra gången ville Jan inte mista hela sitt
