Kattrinna. »Jan vet ändå vad han behöver veta. Det har var't så med'en, allt sen du blev borta för oss, å det har tatt te med vart år. Vår Herre tyckte väl, att sen han hade förlorat förståndet, måste han ge'n ett nytt ljus å lysa sej med.»
Kattrinna berättade nu med få ord för Klara Gulla om Lars Gunnarssons död och ett par andra händelser från de senare åren för att visa henne, att Jan var i syne, som det heter. Klara Gulla hörde på henne med stor uppmärksamhet. Förut hade Kattrinna försökt att tala om för henne hur god Jan var mot flera fattiga gamla stackare, men det hade hon inte velat lyssna till.
Detta däremot tycktes hon bli så gripen av,. att Kattrinna började hoppas, att hon skulle få andra tankar om Jan, ja, kanske till och med vända om hem, hon också.
Det var inte länge hon fick ha den förhoppningen kvar. »Här, mor, har vi nu ångbåten!» utbrast Klara Gulla med glad röst. »Nu går det nog bra för oss ändå, så att vi får komma i väg.»
Kattrinna fick tårar i ögonen, då hon såg ångbåten lägga till vid bryggan. Hon hade ämnat be klockar Svartling fälla ett gott ord för henne och Jan hos Klara Gulla, så att hon skulle låta dem stanna i deras gamla hem, men det blev det inte tid med. Hon såg sig ingen utväg att slippa undan resan.
Båten måtte ha varit sent ute, för den hade en sådan brådska att komma åstad igen.
