en obeskrivlig fasa för honom och det straff, som han skulle komma att kräva ut av henne.
Klara Gulla stod på Borgs brygga och såg
ner i sjön, som alltid var upprörd och grå. Ingen
av hennes blickar nådde längre än till
vattenytan, men hon tyckte ändå, att hon kunde se den
vida sjöbottnen, som bredde ut sig under henne.
Där nere satt han, kejsarn av Portugallien. Han satt på en sten med händerna knäppta om knäna och ögonen stirrande in i det grågröna vattnet, i ständig väntan på att hon skulle komma till honom.
All kejsardoningen hade han lämnat ifrån sig. Käppen och läderkasketten hade aldrig följt med ner i djupet, och pappstjärnorna hade väl blivit upplösta av sjövattnet. Han satt där i sin gamla blankslitna rock med två tomma händer. Men till gengäld var det inte något falskt eller löjligt över honom numera. Nu var han bara mäktig och förskräcklig.
Det var inte med orätt, som han hade sagt, att han var kejsare. Så stor makt hade han haft i livet, att den fiende, som han hade hatat, hade blivit störtad och hans vänner hulpna. Den makten hade han kvar ännu. Den övergav honom inte, därför att han var död.
Det hade aldrig varit mer än två människor, som hade gjort honom ont. Den ena hade han
