redan hämnats på. Den andra var hon, hans dotter, som först hade gjort honom vansinnig och sedan hade vållat hans död. Henne bidade han på där nere i djupet.
Det var slut nu på hans kärlek till henne. Nu väntade han henne inte för att ge henne pris och ära. Men till dödens mörka land ville han dra ner henne som straff för allt, vad hon hade förbrutit mot honom.
Det var något, som lockade Klara Gulla. Hon
skulle ha velat ta det stora, tunga locket av
likkistan och sedan sätta ut den i sjön här utanför
bryggan som en båt. Därpå ville hon själv stiga
ner i den, stöta ut från land och sedan helt
varligt sträcka ut sig på sågspånsbädden.
Hon visste inte om hon skulle sjunka genast, eller om hon skulle komma att driva omkring en stund på sjön, tills vågsvallet fyllde hennes farkost med vatten och drog ner den i djupet.
Hon tänkte också, att hon kanske inte alls skulle sjunka, utan endast bli förd ut på sjön och kastad i land vid någon av de alomkransade uddarna.
Det var en stor frestelse att anställa ett sådant prov. Hon ämnade ligga alldeles stilla hela tiden, inte göra en rörelse. Hon skulle inte nyttja händer och armar för att driva kistan framåt, utan alldeles överlämna sig i sin domares våld. Han
