kastat sej över Klara Gulla å fört bort'na i fångenskap.»
»Jaså, på det sättet!» sa Klara Gulla.
»Ja, just på det sättet, Klara Gulla,» sa Linnart Björnsson med eftertryck. »Klara Gulla förstår, att hennes far inte grät, därför att han hade blitt övergiven å lämnad ensam, utan därför att han trodde, att Klara Gulla var i fara.»
Linnart Björnsson hade haft litet svårt att få fram de sista orden. De ville stocka sig i halsen på honom. Han tänkte kanske på gamle Björn Hindriksson och på sig själv. Det var nog det i hans egen historia, som gjorde, att han förstod vad värde man borde sätta på en kärlek, som aldrig svek.
Men Klara Gulla förstod det ännu inte. Hon hade bara tänkt på fadern med avsmak och förskräckelse, allt sedan hon kom hem. Hon mumlade för sig själv någonting om att far var en stolle.
Linnart Björnsson hörde vad hon sade, och det sårade honom. »Jag vet just inte om Jan var så tokig,» föll han in. »Jag sa te'n, att jag inga fångvaktare hade sett omkring Klara Gulla. 'Såg inte min snälla Linnart Björnsson,' svara' han då, 'hur di gick vakt omkring'na, när hon for här förbi? Det var Högfärda å Hårdheta, det var Last å Lusta, det var alla di, som hon har te å kämpa emot där borta i sitt kejsarrike.'»
Klara Gulla stannade och vände sig mot honom. »Nå?» sa hon endast.
