Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/297

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
285
AVSKEDSORDEN

»Jag svara'n; att di fienderna hade jag också sett,» genmälde Linnart Björnsson barskt.

Klara Gulla skrattade till.

»Men jag ångra' strax, att jag hade sagt detta,» fortsatte bonden. »För nu börja' Jan gråta rent förtvivlat. “Å, bed Gud, min snälla Linnart Björnsson” sa han, “att jag må kunna frälsa den lilla flickan från allt ont! Det gör detsamma hur det går med mej, bara hon blir hjälpt.”»

Klara Gulla gick på än fortare, och hon svarade ingenting. Det var något, som började riva och slita inne i hjärtat, men hon tvang det till stillhet. Om det, som låg dolt där inne, skulle slippa löst, då visste hon inte hur hon skulle stå ut.

»Ja, det blev alltså liksom hans avskedsord, detta,» sa Linnart Björnsson. »Å sen dröjde det inte länge, innan han fick visa, att han mena' vad han sa. Klara Gulla ska aldrig tro, att Jan sprang i sjön för te å komma ifrån sin egen sorg. Det var bara för å rädda Klara Gulla från hennes fiender, som han kasta' sej efter ångbåten.»

Allt fortare och fortare stormade Klara Gulla framåt. All faderns kärlek från det första till det sista började uppenbara sig för henne. Men hon ville bara fly undan. Hon kunde inte bära den kunskapen.

»Vi håller allt lite reda på varandra i den här socken,» fortfor Linnart Björnsson och följde henne utan minsta ansträngning. »Det var mycken