Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
289
KATTRINNAS DÖD
Kattrinna smålog alltjämt och rörde sina händer till en liten smekning.
»Ni är så go', mor, ni är så go' mot mej,» sa Klara Gulla, allt medan hon grät och snyftade.
Kattrinna grep hårt hennes hand och lyfte sig upp i sängen för att kunna avlägga ett sista vittnesbörd. »Allt gott, som finns hos mej,» sa hon, »det har jag lärt åv Jan.»
Efter detta sjönk hon tillbaka och sade sedan intet mer hörbart eller redigt. Dödsarbetet började, och hon dog nästa morgon.
Men under hela dödskampen låg Klara Gulla gråtande på golvet bredvid sängen. Hon låg där och grät bort sin ångest, sina feberdrömmar, sin skuldbörda. Det kunde inte bli något slut på hennes tårar.
19. — Kejsaren av Portugallien.
