Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/300

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
288
KEJSARN AV PORTUGALLIEN

Men hon började snart tala igen. Det var saker, som nödvändigt måste sägas. Hon kunde inte få ro förr. »Var inte så ond på Jan för att han sprang efter dej! Han mena' bara väl med dej. Du har inte haft'et bra, sen ni blev skilda åt. Det var det han visste. Å inte han heller. Ni gick vilse var på sitt håll.»

Klara Gulla hade vetat, att hon skulle komma att säga något sådant, och hon hade stålsatt sig på förhand. Men det, som modern sade, rörde henne mer, än hon hade trott, och hon försökte att ge henne ett gott svar.

»Jag ska tänka på far, sådan som han var förr i världen,» sa hon. »Ni minns ju så go'a vänner vi jämt var på den tiden?»

Det såg ut, som om Kattrinna skulle ha blivit nöjd med svaret, för hon lade sig omigen till ro. Hon hade säkert inte ämnat säga något mer, men helt plötsligt började hon småle mot dottern med stor kärleksfullhet.

»Jag är så glad, Klara Gulla,» sa hon, »för att du har blitt vacker igen.»

För det leendet och de orden vek all Klara Gullas självbehärskning. Hon föll på knä invid den låga sängen och började gråta. Det var första gången allt sedan hemkomsten, som hon hade brutit ut i riktig gråt.

»Jag vet inte hur ni kan vara sån mot mej, som ni är, mor. Det är mitt fel, att ni dör nu, å te fars död är jag också skuld.»