Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/308

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
296
KEJSARN AV PORTUGALLIEN

nog haft en mening med det, att han lät dottern sitta och vänta på sig, och en mening hade han haft nu, då han kom upp ur djupet alldeles i rättan tid, det var ju säkert och visst.

När de alla hade nått fram till den breda graven och kistorna var nedsänkta i den, började klockarn sjunga: »Jag går mot döden — — —

Klockar Svartling var en gammal man vid den här tiden. Hans sång påminde Klara Gulla om en annan gammal mans, som hon inte hade velat lyssna till.

Minnet vållade henne en stor smärta. Hon tryckte händerna mot hjärtat och slöt till ögonen, för att de inte skulle förråda hur hon led.

Medan hon stod på det sättet med stängda ögonlock, såg hon framför sig sin far, sådan som han var i hennes ungdom, då hon och han var så goda vänner.

Hon kände igen hans ansikte, sådant hon hade sett det en morgon, då det hade varit yrväder på natten, så att vägen var igensnöad och han måste bära henne till kyrkan.

Hon kände igen det från den dagen, då hon gick till kyrkan i den röda klänningen. Ingen människa hade väl sett så god och lycklig ut, som Jan då gjorde.

Sedan hade lyckan varit slut för honom, och hon hade just aldrig varit rätt till freds, hon heller. Hon strävade att behålla detta ansiktet för sina ögon. Det gjorde henne gott. Det steg upp en