sådan stark våg av ömhet inom henne, då hon såg det.
Det ansiktet ville henne bara väl. Inte var det något att vara rädd för.
Det här var ju bara den gamla, beskedliga Jan i Skrolycka. Inte ville han sitta till doms över henne, inte ville han dra ner olycka och straff över sitt enda barn.
Hon blev så lugn. Hon hade kommit in i en värld av kärleksfullhet, nu sedan hon kunde se honom, som han var förr. Hur kunde hon tro, att han hatade henne? Han ville bara förlåta.
Var hon gick och var hon stod, ville han vara omkring henne och skydda henne. Det var det enda han ville.
Än en gång kände hon den stora ömheten skölja upp ur hjärtat som en stor våg och fylla hela hennes varelse. Och med detsamma visste hon, att nu var allt gott igen. Nu var hon och fadern ett som förut. Nu, när hon älskade honom, var det ingenting mer, som behövde försonas.
Klara Gulla vaknade upp som ur en dröm. Medan hon hade stått och sett sin fars goda ansikte, hade prästen förrättat jordfästningen. Och nu höll han på att säga ett par ord till folket. Han tackade dem alla för att de hade kommit så mangrant till denna begravning. Det var ingen hög och förnäm man, som här vigdes åt vilan, sade han, men det var kanske den, som hade ägt den ortens varmaste och rikaste hjärta.
När prästen sade detta, tittade människorna
