Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
25
VACCINERINGEN

bäras på armen, gungas och matas och skötas om på alla möjliga sätt.

De flesta höll på att rulla fram sina småttingar ur schalar och höljen. Sedan drog de av dem deras brokiga sitströjor och löste upp banden, som höll ihop skjortan, för att det skulle gå lätt att blotta deras överkropp, när klockarn kallade fram dem till vaccineringsbordet.

Det var märkvärdigt tyst i rummet, fastän det fanns så många små skrikhalsar samlade på ett ställe. De tycktes ha så roligt av att se på varandra, att de glömde bort att väsnas. Mödrarna återigen var tysta för att bättre höra vad klockarn sade. Han höll på och småpratade hela tiden.

»Det kan väl inte finnas något roligare än att fara omkring å vaccinera å titta på alla di vackra småbarnen,» sa klockarn. »Nu ska vi se om det är en fin årgång, som ni har att bjuda på.»

Han var inte bara klockare, utan också skollärare och hade bott i socknen all sin tid. Han hade vaccinerat mödrarna, läst med dem, sett dem konfirmeras och vigas, och nu skulle han vaccinera deras barn. Det var det första, som de små fick att göra med honom, som sedan skulle spela en så stor roll i deras liv.

Det tycktes vara en god början. Den ena modern kom fram efter den andra, satte sig på en stol bredvid bordet och höll sitt barn så, att ljusskenet föll på den nakna vänstra armen. Allt medan klockarn pratade, satte han därpå in de