tre skårorna i det blanka, vita skinnet, utan att den lille gav ett ljud ifrån sig.
Sedan gick modern fram till spisen med barnet och stannade i närheten av brasan, för att vaccinen skulle torka in. Under tiden tänkte hon på vad klockarn hade sagt till henne om hennes barn: att det var stort och vackert och skulle göra heder åt gården, bli lika duktigt som far och farfar, ja, kanske än bättre.
Så fortsatte det i lugn och ro, ända tills turen kom till Kattrinna i Skrolycka att sätta sig vid vaccinationsbordet med sin Klara.
Den lilla flickan ville rakt inte veta av någon vaccinering. Hon skrek och slog och sparkade. Kattrinna hyssjade på henne, och klockarn talade milt och vänligt till henne, men hon var lika ostyrligt rädd.
Kattrinna måste bära bort henne och försöka att få henne lugn. En stor, stark pojke blev därpå vaccinerad utan att låta höra ett enda skrik, men då Kattrinna återigen kom fram med flickan, blev det samma elände. Hon kunde inte förmå barnet att hålla sig stilla så länge, att klockarn fick göra ett enda stick.
Det var ingen mer kvar nu att vaccinera utom Klara ifrån Skrolycka, och Kattrinna var alldeles över sig given för att hennes barn skulle bära sig så illa åt. Hon visste inte vad hon skulle ta sig till, då Jan helt hastigt kom fram ur mörkret vid dörrn.
Han tog barnet i sina armar, och Kattrinna
