FÖDELSEDAGEN.
Den dagen, då den lilla flickan fyllde året, gick Jan, far hennes, och dikade på Erik i Fallas träde.
Han försökte påminna sig hur det var förr, då han inte hade någon att tänka på, medan han arbetade ute på åkern, då han ännu inte hade det klappande hjärtat i bröstet, då han aldrig längtade och aldrig var orolig.
»Tänk, att en människa kan leva på det sättet!» sa han och föraktade sig själv.
»Ja,» fortfor han, »det är det enda, som det kommer an på. Om jag vore rik som Erik i Falla eller stark som Börje, som går här bredvid på åkern å dikar, så betydde det ingenting mot å ha ett klappande hjärta i bröstet.»
Han såg bort till sin kamrat, som var en ofantligt stark karl och kunde arbeta ungefär dubbelt så mycket som han själv. Därvid kom han att märka, att Börje denna dagen inte hade hunnit undan så raskt med dikningen, som han brukade.
De arbetade på beting. Börje åtog sig alltid mer än han och blev ändå alltid färdig ungefär samtidigt. Men i dag hade det gått långsamt för
