Börje. Han höll sig inte en gång jämsides, han hade blivit långt efter.
Men Jan hade också arbetat av alla krafter för att snart komma hem till den lilla flickan. I dag längtade han allt efter henne mer än vanligt. Hon var kvällssömnig, så att om han inte skyndade sig, kunde det hända, att hon hade somnat in för natten.
När Jan var färdig, såg han, att Börje knappast hade sitt beting halvgjort. Något sådant hade inte hänt på alla de år, som de hade arbetat tillsammans, och Jan blev så förvånad, att han gick fram till honom.
Börje stod nere i diket och strävade med att lossa en jordtorva. Han hade trampat på en glasbit och fått en djup skåra under foten. Han kunde inte uthärda att ha stöveln på sig, och man kan förstå ett sådant elände det skulle vara att stå och tvinga ner spaden i jorden med en sårig fot.
»Ska du inte ge dej med det där?» frågade Jan i Skrolycka.
»Jag är tvungen å bli färdig i dag,» sa den andre. »Jag får inte ut nån säd åv Erik i Falla, innan betinget är klart. Det är slut med rågmjölet för oss.»
»Ja, go' natt i dag då!» sa Jan.
Börje svarade inte. Han var så trött och förbi, att han inte en gång orkade säga ut den vanliga kvällshälsningen.
Jan i Skrolycka gick till kanten av åkern, men där stannade han. »Vad gör det den lilla flickan,
