om. Det fick inte hindra honom, utan han måste fortsätta.
Men strax därpå viskade en av kvinnorna till honom: »Vänta lite, Jan, så ska jag hjälpa er!» Och så tog hon upp julpsalmen med rätt melodi och rätt ton.
Det ljöd vackert i natten mellan träden. De andra kunde inte låta bli, utan de stämde in, de också. »Var hälsad, sköna morgonstund, som av profeters helga mund är oss bebådad vorden!»
Då gick det liksom ett sus av ängslan genom trädtrollen. De sköt ner snöhuvorna, så att man inte mer såg de arga trollögonen, och de drog tillbaka de utsträckta klorna under granbarr och snö. När första versen hade klingat ut, var ingen i stånd att se, att det fanns annat än vanliga gamla ofarliga granträd på skogshöjden.
Stickblossen, som hade lyst folket från
Askedalarna över skogen, var utbrända, då de kom till
landsvägen. Men här gick man fram med ledning
av de upplysta bondstugorna. När ett hus kom
ur synhåll, strax glimmade ett annat fram på litet
avstånd. De hade ljus utställda i alla fönster för
att visa fattiga vandrare till rätta på kyrkvägen.
Till slut kom man då upp på en kulle, därifrån man kunde se kyrkan. Den låg där, med ljusskenet strömmande ut genom alla fönster, som en jättestor lykta. När de vandrande fick syn på
