den, blev de tvungna att stanna och dra efter andan. Efter alla små stugor och alla låga fönster, som de hade gått förbi, tyckte de, att kyrkan var så förunderligt stor och så förunderligt lysande.
Då Jan såg kyrkan, kom han ovillkorligen att tänka på ett fattigt folk i Palestina, som en natt hade varit ute och gått och burit med sig ett litet barn, deras enda tröst och glädje. De kom ifrån Betlehem, och de skulle gå till Jerusalem, därför att barnet måste omskäras i Jerusalems tempel. Men de var tvungna att smyga sig fram i mörka natten, därför att det var många, som stod efter det barnets liv.
Folket från Askedalarna hade gått hemifrån tidigt för att hinna fram före dem, som åkte, men i närheten av kyrkan blev de dock upphunna av dessa. De kom med frustande hästar och klingande bjällror och for förbi i flygande fläng, tvingande de stackars fotgängarna att ge sig upp i den höga snön.
Nu var det Jan, som bar barnet. Han måste oupphörligen springa undan för de åkande. Vandringen blev svår på den mörka vägen, men framför dem låg det strålande templet, och bara de kunde komma dit, var de trygga och bärgade.
Bakom dem hördes ett väldigt buller av dombjällror och hästtramp. Det kom en stor släde, förspänd med parhästar. I sitsen satt en ung herreman i svart päls och hög pälsmössa med sin unga fru vid sidan, Han körde själv, men bakom
