Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
37
JULMORGONEN

honom stod kusken med ett brinnande bloss i handen. Han höll det högt i luften, lågan kastades bakåt av luftdraget och lämnade efter sig en lång svans av gnistor och rök.

Jan stod högt uppe på snökanten med barnet i famnen. Det såg vådligt ut, för hans ena fot sjönk plötsligen djupt ner i drivan, och han var nära att falla. Den åkande herrn drog häftigt in tömmarna och ropade till dem, som han hade kört från vägen.

»Ge hit barnet, så ska det få åka med mej till kyrkan!» sa han vänligt. »Det är farligt att gå å bära en liten, när det är så många åkande ute.»

»Tack!» sa Jan Andersson. »Men det går nog bra.»

»Vi ska sätta flickan här emellan oss, Jan,» sa den unga frun.

»Tack! Men det får vara.»

»Jaså, du törs inte lämna henne ifrån dej?» sa den åkande och for skrattande vidare.

Vandrarna fortsatte alltså, men deras färd blev allt farligare och besvärligare. Släde följde släde. Det fanns inte en häst i socknen, som inte var ute och skjutsade på julmorgonen.

»Du kunde ha låtit dom tatt jänta,» sa Kattrinna. »Jag är rädd för att du faller med'na.»

»Skulle jag ha låtit dom tätt barnet? Du vet inte vad du säjer. Såg du inte vem det var?»

»Vad skulle det ha varit för farligt å låta'na åka med brukspatrons på Duvnäs?»

Jan Andersson i Skrolycka tvärstannade. »Var