Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
41
SCHARLAKANSFEBERN

flickan var, om man inte var färdig att offra för henne det, som man hade bäst. Men det var inte så lätt att få en sådan människa som Kattrinna att förstå detta.

Den gamla Finn-Karin kom in i stugan en dag, medan flickan låg sjuk. Hon förstod sig på att bota sjukdom hos djur, som alla av finn-ras, och hon var inte heller så bet att trolla bort stolsteg och bölder och onda bettet. För andra sjukdomar ville man just inte anlita henne. Det var liksom inte rätt att begära hjälp av en trollkäring för annat än småkrämpor.

När hon kom in i stugan, såg hon ju strax, att barnet låg sjukt, och Kattrinna talade om för henne, att det hade scharlakansfeber, men det var ingen, som bad henne om ett gott råd.

Att föräldrarna var ängsliga och oroliga, det kunde hon nog se i alla fall, och när hon hade blivit fägnad med kaffe av Kattrinna och Jan hade gett henne en bit rulltobak, så sade hon alldeles av sig själv:

»Den här sjukdomen går det över min makt att bota. Men så mycke ska jag lära er, att ni kan ta reda på om det bär mot liv eller död. Håll er vakna te klockan tolv i natt, å sätt då ihop pekfingret å lillfingret på vänstra handen som en ögla, å se igenom den bort te flickungen! Ge då akt på den, som ligger breve'na i sängen, så får ni veta vad ni har å vänta!»

Kattrinna tackade henne så vackert, för det är bäst att hålla sig väl med sådant folk. Men inte