ett ögonblick ämnade hon göra, som hon var tillsagd.
Jan fäste ingen vikt vid rådet, han heller. Han tänkte inte på något annat än skjortan. Om han bara tordes för Kattrinna! Men det var ju omöjligt att be henne om att få riva sönder brudgumsskjortan. Inte kunde det göra den lilla flickan bättre, det förstod han ju, och om hon i alla fall skulle dö, så var det ju rent bortkastat.
Då det blev kväll, gick Katrinna och lade sig vid vanlig tid, men Jan hade inte ro att sova, utan satt uppe i sin vrå, som han brukade. Han såg hur Klara Gulla låg och våndades. Det var för grovt och för hårt, det, som hon hade under sig. Han tänkte, att det skulle vara ljuvligt att få bädda henne en bädd, som var kall och fin och glatt.
Skjortan låg nytvättad och obegagnad borta i klädkistan. Det gjorde ont i honom att veta den ligga där, men det var ju inte rätt gjort mot Kattrinna heller att använda hennes gåva till lakan åt den lilla flickan.
Hur det nu var, så när klockan närmade sig midnatt och Kattrinna sov som djupast, gick han bort till kistan och tog fram skjortan. Först rev han ur den det styva skjortbröstet, och sedan slet han den i två delar. Den ena smög han under den lilla kroppen, och den andra bredde han ut mellan flickan och det varma, tjocka täcket, som hon hade över sig.
Sedan kröp han ihop igen i sin vrå och vaktade på henne som förut. Han hade inte suttit
