BESÖKET I BONDGÅRDEN.
När den lilla flickan från Skrolycka gick på det femte året, tog Jan Andersson henne vid handen en söndagseftermiddag, och de vandrade tillsammans uppåt skogen.
De gick förbi den skuggiga björkhagen, där de annars brukade slå sig ner. De gick förbi smultronbacken, ja, de gick till och med förbi den lilla slingrande Tvättbäcken utan att stanna.
De gick hand i hand, de var tysta och allvarliga, liksom för att visa, att det var något högtidligt, som förestod dem.
De försvann åt öster inåt den allra djupaste skogen, men de stannade inte där heller, utan så småningom kom de till synes i en skogsbacke ovanför Lobyn.
Härifrån gick de ner till vägskälet, där landsväg och byaväg korsade varandra, och nu skulle det väl äntligen bli tydligt vart de ämnade sig.
Men de gick inte till Nästa och inte till Nysta. De inte så mycket som såg åt Där Fram eller På Valln.
De fortsatte längre och längre inåt byn. Det var nästan omöjligt att förstå vart de skulle ta
