vägen. För det kunde väl aldrig vara hos Björn Hindrikssons i Lobyn heller, som de ville göra en påhälsning?
Det var ju sant förstås, att Björn Hindrikssons hustru var halvsyster till Jans mor, så att Jan verkligen var släkt med de rikaste i socknen och hade rättighet att kalla Björn Hindriksson och hans hustru för morbror och moster. Men hittills hade Jan aldrig velat låtsa om den saken. Det var knappt, att han hade talat om för Kattrinna en gång, att han hade så hög släktskap. Han gick alltid ur vägen för Björn Hindriksson. Inte en gång på talbacken utanför kyrkan brukade han gå fram till honom för att hälsa och ta i hand.
Men nu, sedan Jan hade en så märkvärdig liten dotter, var han inte bara en fattig daglönare. Nu hade han en skatt att visa och ett blomster att pryda sig med. Nu var han rik med de rika och mäktig med de mäktiga. Nu gick han rätt fram till den stora manbyggningen hos Björn Hindrikssons för att hälsa på hos de fina släktingarna för första gången i sitt liv.
Det blev inte något långt besök i bondgården.
Inom mindre än en timme gick Jan och den lilla
flickan återigen över gårdsplanen fram mot
grinden.
Men när Jan hade kommit så långt, blev han stående och såg sig tillbaka, som om han skulle ha lust att gå in en gång till.
