Det var inte så, att han behövde ångra, att han hade gått dit. De hade blivit väl mottagna på alla sätt. Björn Hindrikssons hustru hade genast tagit jäntan med sig fram till det blåmålade skåpet, som stod mitt på långväggen, och gett henne en skorpa och en sockerbit. Och Björn Hindriksson själv hade hört efter hur gammal hon var, och vad hon hette, och sedan hade han öppnat den stora läderpungen, som han bar i byxfickan, och skänkt henne en blank sexstyver.
Jan hade blivit fägnad med kaffe, och hans halvmoster hade frågat efter Kattrinna och undrat om de hade ko eller gris, om stugan var kall om vintern, och om han fick så mycket i dagspenning hos Erik i Falla, att han kunde leva på sin förtjänst och slapp att komma i gäld.
Nej, det var inte något med själva besöket, som gjorde Jan bekymmer. När han hade suttit och talat med Björn Hindrikssons en stund, så hade de sagt ifrån — och det var inte annat än rätt, det heller —, att de var bortbjudna på kalas nu på eftermiddagen och skulle fara om en halvtimme. Jan hade ju förstått, att de behövde den tiden för att göra sig i ordning, och han hade rest sig upp och sagt adjö.
Men då hade hans halvmoster skyndat sig bort till matskåpet, plockat fram smör och fläsk, fyllt en liten påse med gryn och en annan med mjöl och bundit ihop alltsammans till ett knyte, som hon hade gett Jan i handen vid avskedet. Det var en liten förning till Kattrinna, sa hon.
