Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
53
SKOLEXAMEN

bak i nacken stående rätt ut. »Vi kallar honom Jan,» svarade hon med hög och tydlig röst.

Och med detsamma gick det ett litet fnissande genom hela skolhuset. Herrskaper och skolrådsledamöter och föräldrar och skolbarn, alla drog de litet på munnen, och till och med skollärarn såg road ut.

Klara Gulla rodnade och fick tårar i ögonen, men skollärarn stötte pekpinnen i golvet och ropade: »Tyst!» Sedan sade han ett par ord för att förklara saken.

»Det var väl far, som Klara Gulla ville säga,» sa han, »å så sade hon Jan i stället, därför att hennes egen far heter Jan. Men vi få inte undra så mycket på den här lilla flickan, ty jag vet knappt om det finnes något barn i skolan, som har en så god fader som hon. Jag har sett honom stå här å vänta på henne utanför skolhuset i regn å rusk, å jag har sett honom komma bärande med henne till skolan, då vi ha haft yrväder å vägen har varit full av snö. Man får inte undra på att hon säger Jan, när hon skall nämna det bästa hon vet.»

Skollärarn klappade den lilla flickan på huvudet, och människorna skrattade och var rörda på samma gång.

Klara Gulla satt och såg ner och visste inte var hon skulle göra av sig, men Jan i Skrolycka var glad som en kung, för han hade helt plötsligt fått klart för sig, att den lilla flickan hon var alltjämt hans och ingen annans.