SKOLTÄVLAN.
Det var konstigt med den lilla flickan från Skrolycka och hennes far. Det såg ut, som om han och hon var så skurna ur ett stycke, att de kunde läsa varandras tankar. — — —
I Svartsjö fanns det en skollärare, som var en gammal soldat. Han undervisade långt borta i socknen och hade inte något skolhus som klockarn, men var alldeles ofantligt älskad av alla barn. De visste inte själva om, att de gick i skola för honom. De trodde, att de bara var tillsammans och lekte.
Det rådde den allra största vänskap mellan de två skolmästarna, men det hände ibland, att den yngre sökte förmå gubben att följa med sin tid och ville sätta honom in i ljudmetod och andra nymodigheter. Gubben fördrog sådant med lugn för det mesta, men hur det nu var, så blev han ond en gång. — »Du är så stor på dej, du Svartling, för att du har fått skolhus,» sa han. »Men jag ska säja dej, att mina barn läser lika bra som dina, fast vi bara har bondstugor å sitta i.»
»Ja,» sa klockarn, »det vet jag, å jag har aldrig annat sagt. Jag menar bara, att om barnen kunna
