lära en sak med mindre besvär — — — »Ja, vad så?» sa gubben. — Klockarn hörde på rösten, att han hade sårat honom, och han försökte dra sig tillbaka. »Du gör det ju i alla fall så lätt för dina barn, så de klaga aldrig över några läxor.» — »Kanske att jag gör det för lätt för dom? Kanske att jag inte lär dom någe?» sa gubben och slog handen i bordet.
»Vad i all världen går det åt dej i dag, Tyberg?» sa klockarn. »Du blir ju ond för allt, vad jag säger.» — »Ja, du kommer jämt med så många anspelningar.»
Folk kom nu till, och det blev utjämnat mellan skolmästarna, så att de var lika goda vänner som vanligt, då de skildes åt. Men när gubben Tyberg blev ensam på hemvägen, kom klockarns ord igen upp i hans tankar, och han blev nästan mer ond än förut. »Varför ska den där pojkvaskern komma å säja, att jag kunde lära barna mera, om jag följde med min tid?» tänkte han. »Han tycker nog, att jag är för gammal, fast han inte vill säja det med rena ord.»
Han kunde inte komma ur sin förtret, och då han kom hem, talade han om alltsammans för hustrun. — »Inte ska du ta dej åv vad klockarn pratar,» sa hon. »Yngre är lättare, men äldre är rättare, plär jag säja. Ni är bra skolmästare, både du å klockarn.» — »Ja, vad hjälper det, att du säjer så?» svarade mannen. »Di andra tror vad di tror i alla fall, di.»
Han gick där ett par dar och såg så mörk ut,
