Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
59
SKOLTÄVLAN

någon annan råd. Jan stod så långt bort från Klara Gulla, att han inte kunde viska svaret till henne, men då Klara Gulla hade mött faderns blick, så visste hon vad hon skulle säga.

Hon satte inte bara upp handen. Hon reste sig upp, hela ungen, så ivrig var hon.

De vände sig mot henne, alla kamraterna, och klockarn såg glad ut över att inte frågan skulle gå ifrån hans barn.

»Di är blöta!» skrek hon utan att vänta på att frågan skulle ges henne, för det var det ju inte tid med.

Och i den nästa stunden tänkte hon, att hon hade svarat något så dumt, så att nu hade hon fördärvat saken för dem allihop. Hon sjönk ner igen på bänken, och hon nästan kröp ihop under pulpeten, för att ingen skulle se henne.

»Ja se, det var rätt svarat, det, min tös,» sa skolmästarn. »Det var väl för er klockarbarn, att det fanns en ibland er, som kunde svara, för nu höll ni på å bli bet, så morska ni än vill vara.»

Och det blev ett sådant skratt ibland barnen på bägge sidor och ibland de stora med. Det var barn, som fick ställa sig upp för att riktigt kunna skratta ut, och det var andra, som måste lägga sig ner med ansiktet mot bänken, och det var slut med all ordning.

»Ja, nu tror jag vi flyttar ut bänkarna å tar oss en sväng kring julgran,» sa Tybergsgubben.

Och så roligt hade de aldrig förr haft i skolhuset och inte sedan heller.