FISKAFÄNGET.
Det var omöjligt förstås för någon människa att tycka lika mycket om den lilla flickan i Skrolycka, som hennes far gjorde. Men nog kan man säga så mycket, som att hon hade en riktigt god vän i den gamla Notbindar-Ola.
Vänskapen mellan dem började på det sättet, att Klara Gulla en vår hade tagit sig för att lägga ut ståndkrok i Tvättbäcken för de små laxöringarna, som drev fram där. Det gick bättre för henne, än man skulle ha tänkt sig. Hon kom hem med ett par fiskpinnar redan första dagen.
Hon var styv på saken, som man kan förstå, och hon fick beröm till och med av mor sin för att hon kunde dra hem mat till huset, då hon inte var mer än åtta år gammal. Och för att uppmuntra henne lät Kattrinna henne rensa fisken och steka den, och Jan åt av den och sade, att maken till fisk hade han aldrig smakat. Detta var säkert rena sanningen, för fisken var så benig och torr och nerrökt, att den lilla flickan själv knappast kunde få ner en munsbit.
Men hon var lika ivrig med fiskafänget fördenskull. Hon steg upp vid samma tid på
