Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/80

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
74
KEJSARN AV PORTUGALLIEN

att slippa lös. Det gick också bra för honom, ända till dess att det blev mörkt fram på kvällssidan.

Då sattes det ut kulörta lyktor inte bara uppe i träden, utan också nere på marken inne bland blommorna och i de yviga rankorna, som slingrade sig uppför husväggen. Det blev så vackert, att Jan, som aldrig förr hade sett något sådant, blev yr i huvudet och inte visste om han var kvar på jorden.

Men han höll fast i den lilla handen i alla fall.

Handelsmannen nere vid kyrkan och hans bror och Anders Öster och hans brorson ställde sig att sjunga, då lyktorna var tända, och medan de sjöng, kände Jan, att det strömmade fram en besynnerlig glädje genom luften. Den tog bort allt, som tyngde en och gjorde en bekymrad. Den kom så stilla och ljuvlig i den ljumma natten, att Jan inte kunde stå emot den. Och på samma sätt var det med allihop. De var så lyckliga över att de fanns till och hade en så vacker värld till att leva i.

»Ja, nu märks det, att det är den sjuttonde augusti,» viskade de omkring honom.

»Så här kändes det väl för dom, som bodde i paradiset,» sa en ung karl och såg riktigt högtidlig ut.

Jan tyckte som de, men ännu hade han så pass besinning kvar, att han inte släppte den lilla barnhanden.