synnerligt sällskap nalkades den olyckliga grevinnan av Leicester för första gången sin furstlige makes praktfulla boning.
Porten i Mortimertornet bevakades av skiltvakter i rika livréer, men de lade intet hinder i vägen för grevinnan och hennes följeslagares intrade. De redo under tystnad in på den stora yttre borggården och hade nu framför sig den stolta, väldiga byggnaden med sina torn och alla sina portar vidöppna, liksom till tecken av obegränsad gästfrihet, och rummen fyllda med gäster av all slags rang.
Mitt i detta lysande och myllrande vimmel höll Wayland in sin häst och såg på grevinnan, som om han inväntat hennes befallningar. Hon förde handen till pannan, liksom för att samla sina tankar, och sade med låg, halkvävd röst:
»Befalla? Jag har förvisso rätt att befalla; men vem finns, som vill lyda mig?»
Hon lyfte därpå hastigt upp huvudet och tilltalade en grant utstyrd lakej, som gick över gården:
»Stanna», sade hon, »jag önskar tala med earlen av Leicester.»
»Med vem?» sade karlen överraskad, och i det han granskade den tarvliga utstyrseln hos den som använt en så befallande ton mot honom, tillade han spotskt: »Vad är ni för ett dårhushjon, som ber att få tala med mylord på en sådan dag som denna? Jag skulle kalla ut min herre från drottningens eget höga sällskap, för att gå ut till er? Då finge jag väl smaka piskan.»
Orolig både för sin egen och grevinnans skull, vände Wayland sig till en annan, som såg mera hyfsad ut, stack ett mynt i hans hand, talade tyst med honom ett ögonblick och bad honom skaffa ett rum, dit damen kunde få dra sig tillbaka. Mannen hade något slags överinseende över de andra, och han bad dem följa med.
Tvärsöver den inre gården fördes de av sin ledsagare
