ner huvan mera över ansiktet, red han in genom porten, hållande hennes häst i tygeln.
Sedan Wayland och hans följeslagerska sålunda blivit insläppta i parken, ehuru utan synnerlig utmärkelse, redo de framåt den breda allén, undrande vilka nya svårigheter de nu skulle gå till mötes. Denna väg bevakades på ömse sidor av tjänare, väpnade med svärd och bardisaner, präktigt klädda i earlen av Leicesters livré, utsytt med hans sköldemärke Björnen och Knölpåken.
Amys tankar avbrötos av ett överraskat utrop från hennes följeslagare Wayland, som plötsligt kände sig hårt gripas om livet av ett par långa, smala svarta armar, tillhörande en pojke som från grenarna av en ek släppt sig ned på hans hästs länd under högljutt skratt från vakten.
»Det måste antingen vara den onde eller Flibbertigibbet», sade Wayland, sedan han fåfängt sökt befria sig och kasta ned pojken från hästen. »Bära ekarna sådana ollon på Kenilworth?»
»Ja, min själ göra de inte det, mäster Wayland», sade hans oväntade medryttare, »och många flera, för hårda för er att knäcka, så gammal ni är, om jag inte hjälper er. Hur skulle ni ha kommit förbi härolden vid stora porten, om jag inte sagt honom, att våra allra förnämsta konstmakare skulle komma efter? Jag var bland gycklarna, som åkte förbi er på vägen, och här har jag väntat på er alltsedan jag från vagnstaket klättrade upp i trädet, och vid det här laget ä' de väl allesammans utom sig, därför att jag är borta.»
»Ja, du är då sannerligen en riktig satunge», sade Wayland. »Jag ger mig för dig, min snälla tomte, och skall följa dina råd, men var lika barmhärtig som du är mäktig!»
Medan han sade detta, nalkades de ett starkt befäst torn, som försvarade ytterporten till slottet Kenilworth. Under så bekymmersamma omständigheter och i så be-
