met och sysselsätta sig med läsning, tills den stora slottsklockan skulle förkunna drottningens ankomst.
Tressilian gick följaktligen upp i tredje våningen av Mervyns torn, och då han kom till sin dörr, fann han den till sin överraskning låst. Han påminde sig då att vice kammarherren givit honom en huvudnyckel och rått honom att under den för närvarande i slottet rådande villervallan hålla sin dörr stängd så mycket som möjligt. Han inträdde med tillhjälp av sin nyckel, varseblev en kvinnlig gestalt, som satt i rummet, och kände igen Amy Robsart.
Grevinnans förvåning var knappast mindre än Tressilians, ehuru den var av kortare varaktighet, ty hon hade hört av Wayland, att han var på slottet. Då han kom in, sprang hon upp, och nu stod hon framför honom, och hennes bleka kinder hade purprats.
»Tressilian», sade hon slutligen, »varför kommer ni hit?»
»Varför är ni här, Amy?» svarade Tressilian. »Om inte för att äntligen anropa det bistånd som, allt vad en mans hjärta och arm förmå, genast skall lämnas er?»
Hon teg ett ögonblick och svarade sedan mera sorgset än vredgat: »Jag begär intet bistånd, Tressilian. Tro mig, jag är här i närheten av en man, som både lagen och kärleken bjuda att beskydda mig.»
»Den skurken har alltså givit er den torftiga upprättelse, som stod i hans makt, och jag ser framför mig Varneys maka?»
»Varneys maka!» svarade hon i en ton av det djupaste förakt. »Med vilket uselt namn vågar ni brännmärka…» Hon tvekade, sänkte sin föraktfulla ton, slog ned ögonen och teg förvirrad, ty hon erinrade sig, vilka ödesdigra följder som kunnat uppkomma, om hon tillagt: »Grevinnan av Leicester».
»Ack, Amy, edra ögon motsäga er tunga. Edra tårar
