säga mig, att ni är olycklig och övergiven av den usling, som ni skänkt er kärlek.»
Hon såg på honom med en blick, vari vreden gnistrade fram genom tårar, och upprepade blott i föraktfull ton ordet: »Usling!»
»Ja, usling!» sade Tressilian. »Ty om han vore något bättre, varför är ni då här och ensam i mitt rum? Varför har man ej dragit försorg om, att ni blivit mottagen på ett värdigt sätt?»
»I ert rum?» upprepade Amy. »I ert rum?» Hon skyndade mot dörren, men så erinrade hon sig plötsligt sin övergivna belägenhet, och hon tillade i outsägligt smärtsam ton: »Ack, jag hade glömt… jag vet inte, vart jag skall ta vägen…»
»Jag förstår… jag förstår allt», sade Tressilian, i det han skyndade till henne och förde henne tillbaka till stolen, där hon sjönk ned. »Ni behöver hjälp — ni behöver beskydd, fastän ni ej vill erkänna det, och ni skall inte behöva det länge. Jag skall genast uppsöka Sussex.»
»Nej, inte för allt i världen!» sade grevinnan mycket orolig och inseende, huru nödvändigt det var att få tid till besinning. »Tressilian, ni har ju alltid varit ädel. Min belägenhet är idel vanvett, och förtvivlan måste ge de enda råd, som kunna hjälpa mig.»
I hennes röst och sätt låg en energi, en självbehärskning, en hängivenhet, ett fullständigt överlåtande åt hans ädelmod, som rörde honom djupt. Han besvor henne med bruten röst att lugna sig.
»Jag kan inte», sade hon, »jag vill tala så tydligt jag vågar — jag väntar nu befallningar från en, som har rätt att giva dem. Inblandning av en tredje person — i synnerhet av er, Tressilian — skulle störta — i grund störta mig. Vänta blott i tjugufyra timmar.»
Tressilian teg. »Det skall jag göra, på min ära», sade han slutligen, »men då den tiden gått…»
