Hoppa till innehållet

Sida:Kenilworth 1917.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

slottsmusiken, och en artillerisalva, blandad med gevärsskott, dånade från vallarna. Kavalkaden nalkades, belyst av tvåhundra tjocka vaxfacklor, vilka spredo ett sken som på ljusa dagen över hela tåget, men i synnerhet över huvudgruppen, vars medelpunkt var drottningen själv i den praktfullaste dräkt och gnistrande av juveler. Hon red på en mjölkvit häst, som hon styrde med värdighet och behag, och på hela hennes ädla och majestätiska hållning igenkände man ättlingen av en lång rad av kungar.

Leicester, som likt en gyllne avgudabild strålade av guldtyg och juveler, red på hennes majestäts högra sida. Det svarta sto han red hade ej ett enda ljust hår på hela sin kropp och var en av de berömdaste stridshästar i Europa; earlen hade enkom för detta tillfälle köpt djuret till ett högt pris. Ehuru varken Leicesters ögon eller anletsdrag uttryckte andra känslor, än som överensstämde med tillfället, anmärkte dock någon av hans uppvaktande kavaljerer, att han var ovanligt blek, och de meddelade varandra sina farhågor, att han ansträngde sig mera än hans hälsa tålde vid.

Varney följde tätt efter sin herre och höll oavvänt sina ögon riktade på honom, Ty ehuru Varney var ett av de få moraliska vidunder, som lyckats döva samvetskvalen i sitt bröst och genom ateism sjunkit till moralisk känslolöshet, visste han dock att i hans beskyddares bröst redan brann den eld, som aldrig slocknar, och att hans herre mitt upp i all denna prakt och ståt kände gnagandet av den mask som aldrig dör.

Under det praktfulla fyrverkeriet red drottningen in på Kenilworths yttre borggård genom Mortimers torn och framtågade mellan en mängd hedniska gudomligheter och antikens hjältar, som på knä hemburo henne sin hyllning och bragte henne skänker, tills hon slutligen kom till stora slotssalen, som till hennes mottagande var på det praktfullaste behängd med dyrbara siden-