bonader, fylld med vällukter och genljudande av en ljuv och behaglig musik. Salen var upplyst av tjugufyra vaxfacklor. Vid övre ändan av det präktiga rummet höjde sig en ståtlig tronhimmel över en kunglig tron, och bredvid den var en dörr, som ledde till en lång sträcka av rum, prydda med den yppigaste prakt för drottningen och hennes damer.
Kort efter sin ankomst frågade drottningen efter Amy Robsart, men då hon erhöll det svaret — som bekräftades genom ett intyg av doktor Alasco, att hon av ett lindrigt illamående kvarhölls i Oxfordshire, måste hennes majestät nöja sig därmed.
Det var överflödigt att säga något vidare om denna aftons högtidligheter, vilka voro så lysande och av drottningen upptogos med så tydlig tillfredsstälelse, att Leicester slutligen drog sig tillbaka till sina rum med den mättade ärelystnadens svindlande hänryckning. Varney, som avlagt sin praktfulla dräkt, väntade i enkel vardagskostym på sin herre, för att betjäna honom vid avklädningen.
Han hjälpte beskäftigt earlen att gå till sängs och placerade en massiv nattlampa av silver jämte ett kort svärd på ett marmorbord invid huvudgärden. Leicester drog fram sänggardinen, så att den helt och hållet beskuggade hans ansikte. Varney satte sig bredvid sängen och väntade lugnt, till dess Leicester själv förde talet på det ämne som så helt och hållet upptog hans tankar.
»Jaså, Varney», sade earlen sedan han förgäves väntat på att denne skulle börja samtalet, »folket talar om drottningens ynnest mot mig? Hon är verkligen en god och nådig furstinna mot mig, men det står skrivet: ’Förliter eder icke uppå furstar’.»
»En god och sann regel», sade Varney, »såvida man inte kan så fullkomligt sammanknyta deras intresse med
