Kanske», sade hon och riktade på grevinnan en blick som tycktes tränga till djupet av hennes själ, »kanske är du Amy, dotter till sir Hugh Robsart på Lidcote Hall?»
»Förlåt mig, förlåt mig, aller nådigaste drottning!» sade Amy, som stigit upp och nu åter föll på knä.
»Vad skall jag förlåta dig, dumma flicka?» sade Elisabet. »Att du är dotter till din far? Du är säkert sinnesrubbad. Jag måste väl avtvinga dig din historia bit för bit. Du bedrog din gamle hederlige far — du svek master Tressilian — och gifte dig med den där Varney.»
Amy sprang upp och avbröt häftigt drottningen:
»Nej, ers majestät, nej… så sant det finns en Gud i himlen, jag är inte hustru till denne föraktlige träl, denne kallblodige skurk! Hellre ville jag vara själva Dödens brud!»
I sin tur överväldigad av Amys häftighet, stod drottningen tyst ett ögonblick och sade sedan:
»Säg mig, ficka — ty vid Gud, jag vill veta det — vems hustru eller älskarinna är du? Det vore bättre för dig att leka med en lejoninna än med Elisabet.»
Driven till det yttersta och liksom av en omotståndligt makt släpad till randen av en avgrund, utbrast Amy:
»Earlen av Leicester vet allt.»
»Earlen av Leicester!» sade Elisabet häpen. »Earlen av Leicester!» upprepade hon med stigande vrede. »Vore han än vår högra hand eller något ännu kärare för oss, skall du likväl bli hörd, och det i hans närvaro. Kom med mig… kom genast med mig!»
Då Amy förskräckt ryggade tillbaka, grep Elisabet hennes arm och ilade ut ur grottan, dragande den förskrämda grevinnan med sig.
Om en blixt slagit ned vid hans fötter, kunde Leicester ej ha blivit mera bestört. Drottningen rusade in i kretsen av herrar och damer, där han stod i en pelar-
