gång vid ändan av allén; hon var upphetsad till det yttersta och höll vid handen hans bleka, halvt avsvimmade maka. Med en röst, som ljöd likt yttersta dagens domsbasun, ropade hon:
»Känner du denna kvinna?»
Varney steg fram och riktade därigenom allas uppmärksamhet på sig. Amy uppgav ett genomträngande skrik. Han såg ut, som om han varit alldeles överväldigad av sorg och bestörtning, kastade sig ned för drottningens fötter och utropade:
»Förlåt, förlåt! Eller låt åtminstone er rättvisa vrede drabba mig, som förtjänar den, men skona min ädle, min oskyldige herre!»
Leicester andades åter. Den listige hycklaren Varney bedyrade i ödmjuk ton inför drottningen att hans stackars hustru var vansinnig och att han endast underlåtit att omtala detta faktum, som också på hans begäran utelämnats ur läkarens attest, emedan han ville förekomma att den sorgliga historien blev allmänt känd. Därmed var drottningen lugnad och överlämnade den stackars sinnesrubbade kvinnan att bevakas av den gamle lord Hunsdon, sedan hon givit Varney i uppdrag att tillkalla hennes egen livmedikus.
