»Ja», sade nu Michael Lambourne, »jag behöver knappt fråga efter Tony Foster, ty då galgrep och armborstskott och arresteringsorder varit så mycket i svang bland mina gamla skolkamrater, kan Tony väl inte ha sluppit undan.»
Vilken Tony Foster menar du?» sade värdshusvärden.
»Kors, honom som de kallade Tony Båltändare, därför att han kom med ett ljus för att tända Laterniss och Ridleys bål, då blåsten släckte bödelns fackla och ingen ville ge honom eld varken för pengar eller goda ord.»
»Tony Foster lever och blomstrar än», sade värden. »Du kommer väl ihåg Cumnor Place, den gamla herrgården bredvid kyrkogården?»
»Ja visst, jag plundrade ju fruktträdgården där tre särskilda gånger — vad är det med den? Där bodde alltid den gamle abboten, då det gick smittsamma sjukdomar i Abingdon.»
»Ja», sade värden, »men det är länge sedan, och Anthony Foster bor där och innehar stället på grund av någon överenskommelse med en förnäm herre, som fått klostrets forna ägor i förläning av honom; där bor han nu och frågar så litet efter oss fattiga stackare i Cumnor, som om han själv vore dubbad adelsman.»
»Nej», sade krämaren Lawrence Goldthred, »det är inte bara högmod av Tony — det är en vacker flicka med i spelet, och Tony vill knappt låta dagens ljus lysa på henne.»
»Huru?» sade Tressilian, som nu för första gången blandade sig i samtalet, »sade ni inte för en stund sedan att Foster är gift?»
»Han har varit gift och det med den strängaste puritanska som någonsin ätit kött under fastan, och det påstås att hon och Tony levde som hund och katt. Men
