hon är död, Gud fröjde själen, och Tony har bara en liten dotter; det tros nu att han ämnar gifta sig med den där främmande kvinnan, som det talas så mycket om.»
»Varför det? Jag menar, varför talas det så mycket om henne?» sade Tressilian.
»Varför, jag vet inte», svarade värden, »om inte därför att hon skall vara så vacker som en ängel och ingen vet, varifrån hon är, och alla så gärna vilja veta varför hon hålles så strängt inspärrad. Jag för min del har aldrig sett henne, men det har visst ni, mäster Goldthred?»
»Det har jag, gamle gosse», sade krämaren. »Ser ni, jag skulle en dag rida hem hit från Abingdon. Jag red inte den vanliga vägen, utan genom parken, för lilla porten var stängd bara med en klinka, och jag tyckte att jag som gammal kamrat väl kunde ha lov att rida där i trädens skugga. Då jag red under det stora målade fönstret, hörde jag fönsterhaken öppnas, och ni må tro mig eller inte, min herre, men där stod sannerligen det vackraste fruntimmer jag någonsin i mitt liv har sett, och jag tror nog jag har sett så många vackra flickor och haft så mycket omdöme i den vägen som annat folk.»
»Hur såg hon ut, om jag får fråga?» sade Tressilian.
»Beträffande hennes hy», svarade krämaren, »kan jag inte utlåta mig så bestämt, men jag lade märke till att hennes solfjäder hade ett handtag med märkvärdiga inläggningar; och vad färgen på hennes hår anbelangar, så kan jag försäkra att hon hade ett nät av grönt silke tvinnat med guld.»
»Det var då en riktig krämarbeskrivning», sade Lambourne. »Herrn här frågar efter damens utseende, och han talar om hennes granna kläder.»
»Rätt som det var», fortfor Goldthred utan att fästa
