»Amys förförare!» utropade Leicester med tordönsstämma. »Säg hennes make — hennes missledde, förblindade, ovärdige make! Hon är lika säkert grevinna av Leicester som jag är earl!»
»Mylord», sade Tressilian, »min plikt mot sir Hugh Robsart nödgar mig att genast anmäla denna sak för drottningen, så att grevinnans rang måtte bli erkänd.»
»Det behöfs inte», svarade earlen stolt. »Våga inte att blanda er i detta. Ingen annan röst än Dudleys skall förkunna Dudleys skam. Jag vill själv omtala det för Elisabet, och sedan till Cumnor Place, som om det gällde liv eller död!»
Med dessa ord skyndade han upp till slottet.
Tressilian följde långsamt efter, och då han kom in i stora salen, såg han genast att historien var berättad. Henry VIII:s stolta dotter var i varje fiber en personifikation av det kungliga majestätet.
»För Guds skull, madame», sade earlen med ett uttryck av ödmjukhet, harm och blygsel i sitt ansikte, »tag mitt huvud, som ni hotade i er vrede, men förskona mig från ert hån. Ansätt ej en fallen man, trampa ej på en krossad mask.»
»En mask, mylord!» såde drottningen. »Nej, en orm är ett ädlare krypdjur och en mera träffande liknelse… den frusne ormen, ni vet, som värmdes vid en viss persons barm…»
»För er egen skull… för min, madame», sade earlen, »emedan jag ännu har något kvar av mitt förnuft…»
»Tala högt, mylord», sade Elisabet, »och på längre avstånd, om ni behagar. Vad begär ni av oss?»
»Tillåtelse att resa till Cumnor Place.»
»För att hämta er brud, förmodligen? Nåja, det är inte mer än billigt. Men ni reser inte dit personligen,
