vägrade i stolt och vred ton. Tressilian berättade dock earlen allt vad han hade hört av Wayland och av den olyckliga Amy själv. Leicester var som slagen av åskan och kunde knappast styra sig under bördan av sina stingande samvetskval. Knappast hade en minut gått, förrän de tilltalades av gossen Dickie Sludge, som under mycken ängslan och ruelse bekände att han på skämt snattat ett brev från Wayland smed, vilket han nu var rädd för att behålla.
Brevet föll ur Leicesters hand, sedan han genomläst det.
»Tag mitt svärd, Tressilian», sade han, »och genomborra mitt hjärta, som jag nyss skulle ha velat genomborra ert.»
»Mylord», sade Tressilian, »ni har gjort mig stor orätt, men någonting inom mig tillviskade mig alltid att det berodde på någon svår villfarelse.»
»Ja, i sanning, villfarelse!» sade Leicester och räckte honom brevet. »Jag har blivit förledd att anse en man av ära för en skurk och den bästa och renaste bland kvinnor för en falsk, föraktlig varelse. De skurkarna! Och du, Varney, den skändligaste av dem alla! Och just nu är hon i hans våld!
»Men ej med några befallningar av olycksbringande innehåll, det hoppas jag till Gud?» sade Tressilian.
»Nej, nej, nej», utropade earlen hastigt. »Jag sade någonting i vansinne — men det blev återkallat, fullständigt återkallat genom ett ilbud, och hon är nu… hon måste vara i säkerhet.»
»Ja», sade Tressilian, »hon måste vara i säkerhet, och jag måste bli förvissad om att hon är i säkerhet. Min egen tvist med er är slut, mylord, men nu skall en annan börja med Amy Robsarts förförare, som har begagnat den eländige Varney till täckmantel för sitt brott.»
