Varney granskade maskineriet uppmärksamt och såg mer än en gång ner i den djupa avgrund, som öppnade sig då falluckan släpptes ner. Den var kolmörk och tycktes vara ofantligt djup; den gick, som Foster viskande medelade sin bundsförvant, ända ner till slottets djupaste källarvalv. Varney kastade ännu en gång en lång blick ner i det svarta svalget och följde sedan Foster till den bebodda delen av huset.
Då de kommo in i salen, tillsade Varney Foster att låta sätta fram kvällsmat och några flaskor av det bästa vinet.
»Jag skall söka upp Alasco», tillade han, »vi ha arbete för honom och måste sätta honom i gott lynne.»
Den gamla pigan försäkrade Varney att Alasco knappast ätit eller druckit alltsedan hennes husbondes avresa, han levde ständigt instängd i laboratoriet. Varney tog ett ljus och gick för att söka upp alkemisten. Han kom tillbaka mycket blek, men med sitt vanliga hånlöje kring munnen och näsborrarna.
»Vår vän har fördunstat», sade han.
»Huru? Vad menar ni?» sade Foster. »Har han rymt med mina fyrtio pund, som skulle ha fördubblats tusenfallt? Jag skall anställa skallgång efter honom.»
»Gå och häng dig då och lagsök Alasco inför djävulens domstol, ty dit har han hänskjutit saken.»
»Huru? Är han död?»
»Ja, visst är han död och redan duktigt svullen både i ansiktet och på kroppen. Han hade hållit på att blanda till några av sina infernaliska medikamenter, och glasmasken, som han vid sådana tillfällen alltid begagnade, hade fallit från hans ansikte, så att det fina giftet trängt in i hjärnan och gjort sin verkan. En otäck syn! Hu! Ge mig en bägare vin!»
»Var håller Lambourne hus?» sade Anthony efter en paus.
»Fråga inte», svarade Varney, »du skall återse honom
