en dag, om din tro är sann. — Men nu till viktigare saker. Det där gillret står ju till utseendet säkert, om också stöden tas bort?»
»Ja visst, så länge ingen trampar på det.»
»Men om grevinnan försökte fly den vägen, skulle hennes tyngd då bryta ned det?»
»Det skulle en råttas tyngd göra.»
»Nå, då dör hon, om hon försöker fly, och vad kan du eller jag rå för det, hederlige Tony? — Låt oss nu gå till sängs; i morgon skola vi göra upp vår plan.»
Följande dag, mot aftonen, lämnade Foster grevinnans dörr olåst utanför och borttog under Varneys tillsyn stöden under falluckan, som dock fortfarande bibehöll sin horisontala ställning. De drogo sig undan till bottenvåningen för att avvakta utgången. Varney gick ut på gården. Inom mindre än en minut hörde Foster hästtramp och därpå en vissling, som liknade grevens vanliga signal. Ögonblicket därefter öppnades grevinnans dörr, och i detsamma gav falluckan vika. Det hördes ett susande ljud, ett tungt fall, ett svagt kvidande — och allt var förbi.
»Åh, Gud förlåte oss!» sade Anthony Foster.
»Din narr», sade Varney, »ditt arbete är slut och din belöning viss. Se ner i källarvalvet… vad ser du?»
»Endast en hög av vita kläder, liksom en snödriva», sade Foster. »O Gud, hon rör på armen!»
»Kasta ner något på henne. Din guldkista, Tony… den är tung.»
»Varney, du är en djävul i människoskepnad! Det behövs ingenting mera… hon är död.»
»Då är det slut med våra bekymmer. Jag hade ingen aning om att jag kunde härma grevens vissling så väl.»
»Om det finns någon hämnande rättvisa i himlen, så har du förtjänat din dom», sade Foster, »och den skall drabba dig! Du har mördat henne med hennes bästa
