väldiga, lummiga träden en dyster prägel över det hela, även då solen stod som högst, och gjorde ett motsvarande intryck på de besökandes sinnen.
»Den här skogen är mörk som ett varggap», sade Lambourne till Tressilian, medan de långsamt gingo framåt den ensliga allén och fingo sikte på det gamla slottets klosterlika fasad med sina kolonnprydda fönster, sina av murgröna och andra slingerväxter klädda tegelväggar och sina klumpigt murade skorstenar.
»Tillåt mig fråga er», sade Tressilian, »varför ni är så angelägen att förnya bekantskapen med er gamle kamrat, då hans lynne så föga överensstämmer med ert eget?»
»Och får jag i min tur fråga er, herr Tressilian», svarade Lambourne, »varför ni har visat er så angelägen att följa med mig på detta besök?»
»Jag har sagt er mitt skäl», sade Tressilian. »Idel nyfikenhet.»
»Åh prat», svarade Lambourne, »jag har levat alltför länge bland vår tids mest slipade lurifaxar för att inte kunna skilja agnar från vete. Ni är en fin herre både till börd och uppfostran — det ser man på ert utseende — med förfinade vanor och gott anseende — det antyder hela ert sätt att vara, och det säger också min morbror; men ändå ger ni er i slang med en gudlös sälle, som de kalla mig, och fastän ni vet att jag är en sådan, följer ni mig på ett besök hos en man, för vilken ni är en främling — och allt detta av bara nyfikenhet, kantänka?»
»Om också edra misstankar vore grundade», sade Tressilian, »har ni ej visat mig något förtroende, som kunnat framkalla mitt.»
»Åh, är det bara det», sade Lambourne, »så ligga mina bevekelsegrunder i öppen dag. Så länge det här guldet räcker», han tög fram sin börs, kastade den i luften och tog den — »vill jag ha roligt för det, och då det är
