slut, måste jag ha mera. Om den där hemlighetsfulla slottsfrun är så beundransvärd som det påstås, är det ju möjligt att hon kan hjälpa mig att smälta ned mitt guld till koppar, och å andra sidan, om Anthony verkligen är en så rik knös, som ryktet vill göra honom till, kan han ju vilja probera den vises sten på mig och förvandla min koppar till guld igen.»
Medan han sade detta, hade de kommit in i en stor fruktträdgård, som omgav huset på två sidor, ehuru träden voro förvuxna och mossiga och ej tycktes bära mycket frukt. Största delen av marken, som en gång utgjort parterrer och blomsterrabatter, låg nu obrukad, utom några land som blivit uppgrävda och planterade med vanliga grönsaker. Några statyer, som hade prytt trädgården i dess glansdagar, voro nu nedkastade från sina piedestaler och slagna i stycken; ett stort lusthus befann sig i samma förfallna skick.
Lambourne bultade hårt och dristigt på den stora porten och gjorde därvid den iakttagelsen att han sett en mindre stark port på månget fängelse. Först då de hade bultat flera gånger, öppnade en gammal tjänare med vresig uppsyn en liten fyrkantig, med groft galler försedd lucka på porten och frågade vad de ville.
»Vi vilja genast tala med herr Foster i viktiga statsangelägenheter», lydde Michael Lambournes påpassliga svar.
Om en stund kom tjänaren tillbaka, drog försiktigt undan bommar och riglar, öppnade porten och förde genom en portgång in dem på en fyrkantig gård omgiven av byggnader. Mitt emot portgången var en annan dörr, som tjänaren på samma sätt öppnade, och nu lät han dem inträda i en sal med stengolv, där det endast fanns få möbler och dessa av den tarvligaste och mest gammalmodiga fason,
Tressilian och hans ledsagare fingo vänta ganska länge innan slottets nuvarande ägare visade sig. Ehuru
