Tressilian. »Av egen fri vilja, Amy, kan du inte välja detta liv av träldom och vanära. I din förträfflige, djupt förkrossade fars namn befaller jag dig att följa mig!»
Med dessa ord gick han emot henne och sträckte ut sin hand. Hon ryggade tillbaka för honom och uppgav det rop, som lockade in Lambourne och Foster.
Då de inträdde, utropade den senare:
»Pest och död, vad försiggår här?» Sedan vände han sig till den unga damen och sade i halvt bedjande, halvt befallande ton: »Gud i himlen, madame, vad gör ni här utom gränserna? Gå in — gå in — det gäller liv och död. — Och ni, vem ni än må vara, lämna detta hus. — Drag din värja, Mike, och befria oss från den skurken!»
»Ur vägen, usle träl!» sade Tressilian. »Och ni, madame, farväl — den gnista liv, som ännu finns i er fars röst, skall slockna vid de underrättelser jag har att meddela honom.»
Han gick, och då han lämnade rummet, sade Amy med svag röst:
»Tressilian, förhasta er ej — säg ingenting skymfligt om mig!»
»Jag skall följa honom», sade Michael Lambourne, »och se till att han kommer utom vårt område. Men vad det beträffar att slåss med en man, med vilken jag har tagit morgonknäppen, så strider det mot mitt samvete.»
Tressilian ilade emellertid med hastiga steg framåt första bästa gångstig han träffade på i den förvildade park som omgav slottet. I brådskan och upphetsningen råkade han vilse, och i stället för att gå allén, som ledde till byn, vek han in på en annan väg, som förde honom till en annan del av parken, där en port i muren ledde ut till öppna fältet.
»Jag måste göra ett försök», sade han för sig själv, »det enda medlet att rädda denna förlorade, denna sjunk-
